Ur Drakvinter

Ur Drakvinter av Elvira Birgitta Holm

Ljuset silar in genom springan mellan rullgardinen och fönstret. Det måste vara dag där ute, sol över snön, ljuset är vitt och starkt. Bim sluter ögonen igen. Huset är tyst
Bim tänker på sin dröm
Hennes hand smyger ner över magen, kupar sig runt hennes kulle som har mjuka hår nu och som kan blöda.
Kvinna
Flicka
Pojke. Man
Om hon varit pojke skulle det inte ha varit nånting särskilt med att hon tyckte om Madeleine. Det skulle inte ha haft ett särskilt namn, ett namn att håna och skratta åt.
Varför måste det heta nånting att man tycker om varandra?
Om man vill vara nära, om man vill värma någon, om man...
Någons ögon ser på en. Ögonen möts och vill inte lämna varandra igen.
Varför kan det inte vara så?
---

Ibland tänker jag att det kanske hade varit enklare om jag fötts som pojke
Ibland kanske det hade varit så
Sen ser jag på mina bröder och de är lika fuckade som jag är, så det kanske inte hade spelat nån roll i alla fall.

Drakvinter och Draksommar läste jag när jag var liten. Förstod inte riktigt varför de gjorde så starkt intryck på mig då. Det är annorlunda nu

All by myself

Idag är en sån där dag
Jag mår egentligen rätt bra, men har egentligen inte nån energi till nånting.
Så jag kompromissar och gör en del av sakerna jag borde göra men inte alla.

Nån jävel i huset (kontoret that is) har spelat den där låten All by myself på repeat hur längesomhelst. På sjukt hög volym så att det inte går att undgå att höra skiten. Tack för den.

Idag hittade jag den här videon, helt sjukt gammal är den och alla ser så konstiga ut.
Jag hatar verkligen när folk använder sig av "det är synd om oss och vi har det så jävla jobbigt hela tiden" taktiken. I princip allt i videon går ut på det, det är förjävligt att vara homo, det är en ständig kamp och det är mestast syndast om oss i hela världen.
Blä. Väx upp, skaffa ett liv.
Klart att man blir arg ibland, men det här låter som om de levde på 50-talet och riskerade att bli nerslagna av arga mobbar hela tiden. Nästan så att man vill dra fram de stora rakbladen direkt och gråta över sitt öde som liten och utsatt.

På tal om det, försöker läsa Stone Butch Blues igen. Den är vacker men tung, får se hur långt jag orkar ta mig den här gången. Leslie verkar vara en så vacker människa.