Kongress

Igår blev jag omvald.
Ibland känns det fortfarande som då -hur?
Jag är starkare idag, ödmjukare och säkrare idag än vad jag var då. Än vad jag någonsin varit.
Det är RFSL Ungdom. I förbundet växer och blomstrar jag. Där kommer jag till min rätt, där är jag hemma på ett sätt som jag aldrig varit hemma förut.

Jag älskar det, alla skikten, alla lagren, alla medlemmar, alla projekt, all skit, all pepp. Det är fantastiskt.
Visst gnäller jag, visst skriker och svär jag. Men likförbannat är det kärlek jag känner när jag tänker på RFSL Ungdom. Och jag blir ödmjuk inför att jag har en plats, att jag inte bara får vara med och skapa allt det fantastiska, utan att de faktiskt vill ha mig där. Mig.
Och jag tror på det, det ger mig en riktning att sikta mot. Och jag vet att det kan vara samma jävla fantastiska plats och organisation för andra, som det är för mig.
Och jag ska fanemig kämpa för att det ska fortsätta att vara en så bra sak, ska fortsätta att göra det roligt för alla som vill vara med, ska fortsätta kämpa för att få fler människor som behöver RFSL Ungdom att komma till oss, ska fortsätta att ge människskor det stöd som andra gett till mig, jag ska fortsätta att försöka se alla och göra alla välkomna.

Och jag ska ta tillvara på allt som Alex har lärt mig, och jag ska lära mig av Felix.
För det här är mer än bara en organisation för mig, det är det som ger mig inspiration och mod, att vara mig själv och att ge andra det som andra i sin tur gett till mig. När jag lämnar det här förbundet så gör jag det med rakare rygg och med mer glöd i blicken. Jag kommer att gå som en starkare människa och förhoppningsvis aldrig tappa det där som gör att jag brinner igen, det som gör att jag är med och skapar en bättre värld.
När jag går kommer jag att göra det med verktyg som jag inte ens visste fanns inom mig.

Det är tacksamhet, och det är kärlek, det är det som jag vill föra vidare till dem som behöver det bättre än vad jag nånsin gjort.