Stroke

Helgen var kaosartad.

På söndagskvällen när allt var undanstädat så ringde min mormor. Pappa fick en stroke på lördagen. Ingen hade ringt mig, eller ens skickat ett sms för att berätta.
Det hann alltså gå ett helt dygn då min pappa kunde gått sönder bortom all reperation utan att jag visste nånting alls.

Nu har han kommit hem, det är läskigt att träffa honom.
Han rör sig långsammare och han har svårt att hitta ord. Min pappa som alltid varit stor och stark. Som till och med fixade cansern. Som alltid räddat mig när jag varit i knipa.
Hans händer är hårda och valkiga, men alltid när vi säger hejdå så håller han i min hand och då är det varmt. Vi pratar inte, det har vi aldrig gjort. Men mormor säger att han pratar om mig hela tiden och att han är stolt.
Han ser gammal ut. Mycket äldre.
Och jag är så sjukt rädd för att förlora honom. Så rädd och frustrerad.
Han är dum och säger att allt är okej. Pucko.

Jag jobbar resten av veckan, och till helgen är det internatet. Tänker hålla ihop den här veckan ut och sen åka till norrköping och bryta ihop. Fyra dagar kvar. Det kan jag fixa.